måndag 12 september 2011

mera

Studiern är just nu som ett enda stort virrevarr, min kalender ser ut som att en treåring gått loss i och jag hinner ingenting. Jag borde träffa vänner, motionera, lägga tid på förhållandet, läsa mer böcker för Ville och vara en roligare morsa och en bättre flickvän, syster, dotter, vän, student. Jag borde vara mer. Men jag får inte ihop det för tillfället. Så jag blir mindre av allt. Räcker inte riktigt till nånstans. Och så samvetet.

torsdag 25 augusti 2011

jag har inte tid att blogga..

idag när jag gjorde ett ärligt försök så slutade det såhär:




torsdag 4 augusti 2011

en hälsning från sorselevägen.

Jag är uppenbarligen ingen stjärna på att uppdatera mig här. Kanske gör jag ett försök att bli bättre nu. Eller så blir detta en engångsföreteelse. Får se. Nu är det i alla fall sommar i allra högra grad. Stockholm är en bra stad att vara i när det är sommar. Det blir bad mest hela dagarna, i alla fall för resten av min lilla familj. Själv har jag jobbat mest hela sommaren. Men imorn är det slut på det och från och med då har vi två veckor helt lediga. Fantastiskt! Jag är minst sagt i stort behov av semester ouppbokad tid. Dessutom tror jag att jag är i stort behov av social stimulans i annan form än välkommentillkundtjänstjagmåstevaratrevligochtilllagsform. Det tänker jag ägna mig åt i helgen. sociala aktiviteter alltså. Sen blire Norrpan igen på söndag.. Längtar lite hem. Men jag gillar att längta hem. Det gör vardagen bättre på nåt sätt.

måndag 28 februari 2011

sjukheter och stress och glädje.

I torsdags satt jag på campusbussen. Jag hade feber och en sömnbrist som låg över det normala på skalan. Stressnivån för uppsatsern var skyhög och jag var påväg till vår statistiklärare med en nervös förväntan om att han kanske skulle säga att jag tänkt ut rätt sätt att räkna på intrabedömarreliabiliteten i vår studie. Inte visste jag att jag skulle få spendera helgen med att först torka kräks och sedan kräkas själv, men jag hade mina aningar.
Jag tittade ut över östgötaslätten från bussfönstret och en tanke slog mig. Så jävla odeppig jag är! Jag är inte deppig nånstans. Likagärna som jag skulle kunna frustrera sönder mig av stress och sjukdomar och vinter så är jag tamefan glad. Jag undrar om alla dessa vinterdeppighetsperioder som jag alltid haft annars berott på nån slags saknad. Av nåt som liksom är påriktigt och meningsfullt. Kanske. Eller så är det bara fysiologiskt. Att graviditeten liksom ställde om mina hormoner på nåt sätt så att jag inte deppar ihop lika mycket. Vem vet. Glad är jag i alla fall. Och tacksam. Snudd på religös.

fredag 11 februari 2011

tji fick jag..

..för att ha utropat vårens ankomst och köpt mig ett par pippinetta dojjor anpassade för barmark och minst 3 plusgrader. Snöstorm. Men jag ser det kanske mer som att vintern ger ifrån sig ett sista dödsskri nu när den känner att den håller på att besegras. Så är det nog. Dock strider detta uttalande lite mot mina principer då jag bestämt att det för mig är totalt meningslöst att klaga på väderlekar efter som det bara är som det är. Det är ungefär lika givande som att beklaga sig över att det är mörkt på natten.. eller hur fort tiden går.
Tråkigt är det i alla fall att stockholmsbesöket denna helg ser ut att bli inställt eftersom det råder trafikkaos i huvudstaden. Trafikkaos kan man klaga på. Vi råkar ju faktiskt bo på en breddgrad som tidvis drabbas av väder i form av snö och vind och då kan man ju tycka att trafiken borde kunna fungera ändå... Eller inte. Ibland tänker jag att vi är så himla bortskämda här att vi tycker att moder jords humör eller dagsform inte ska kunna påverka oss. Vi tycker att vi har rätt att vara skyddade från all yttre påverkan av väder vind, tempratur, askmoln, cykloner och vad det nu må vara. Men i själva verket är det inte vi som äger den här planeten utan planeten själv. Vi har bosatt oss på de mest otillgängliga platser och vi skräpar ner och förstör och fördärvar nästan alla platser vi sätter vår fot på. Och sen har vi mage att klaga på vädret.
Men, jag är inte bättre själv. Jag kan visst tycka att det är fruktansvärt mycket trevligare med 20 grader, vindstilla och sol än snöstorm, och visst har det hänt att jag svurigt mig blå av pinande vindar och bubbliga istrottoarer. Och jag tycker som sagt att det är jävligt trist när vädrets makter tvingar en att ändra helgplaner. Men i det stora hela.. Nej, det finns värre saker att klaga på. Som idiotiska diktatorer som vägrar att avgå när ett helt land kräver det till exempel.

lördag 5 februari 2011

Vår. Trots att snöblasket vällde ner och det blåste äckelvindar ute idag så känner jag det i hela kroppen. Det är vår. Min kropp reagerar nämligen på samma sätt vid den här tiden varje år. Jag blir askär. Inte för att jag är ickekär resten av året, men så här års blir jag liksom nykär. Det är himla trevligt men ibland undrar jag ifall Micke, som är mitt ständiga förälskelseobjekt, tror jag gått och blivit tokig. Jag är verkligen hur fjantig som helst. Till exempel så måste jag säga ca tvåhundra gånger om dagen hur fantastiskt vacker jag tycker att denne man är. Jag drömmer till och med om honom på natten fast att han är precis hos mig. Verkligen tonårslarv..
Men jag kanske också kan skratta mig hur lycklig som helst som hittat en person som jag kan bli så tokkär i så många gånger. Det kommer jag nog aldrig sluta med. Det jag skulle komma till var i alla fall att jag i och med detta tveklösa vårtecken nu deklarerar att det från och med idag är vår. tjjjjyyyyyyyssss min kära!

tisdag 18 januari 2011

saker

Ibland får jag dåligt samvete när jag tänker på att Vilhelm inte har ett eget rum. Jag tänker att det är symbolen för allt man vill ha när man är ett barn. Ett rum som är bara hans, fint dekorerat, och fullt med leksaker och bollar och en fin gunghäst. Helst en såndär gammal gunghäst som de på tivolin. Och sen ska rummet ha en fin tapet från 60talet och sånadärna gamla skolafficher så en liten barnsoffa fullproppad med gosedjur från fina barnaffärer eller retroleksaker som fyndats på loppisar eller antikaffärer... Gärna gula gardiner med blåa och röda ballonger som passar ihop med hans leksaksväska och så en såndär sjukt fin bobycar som jag såg i ett skyltfönster.
Sedan tänker jag en gång till.
Vem är det Egentligen som vill ha ett barnrum? Det är faktiskt inte Vilhelm som älskar att möblera, måla och fixa och styra. Jag tror nog inte Vilhelm skulle bli lyckligare om han hade sitt eget rum. Han skulle ändå bara leka med kastrullerna och vispen och han skulle ändå bara sova brevid mamma och pappa i storsängen. Vilhelm är nämligen inte ett stort fan av leksaker. Han är inte heller ett så stort fan av att vara själv. Det kommer nog en tid när han verkligen kommer behöva ett eget rum att kunna kalla sitt och få vara i själv utan att bli störd, men jag tror just nu att mamma och pappa behöver ett pluggrum mer än vad Ville behöver en egenzon. Mamman får helt enkelt ge utlopp för sin kreativitet genom något annat. Nytt hyllsystem kanske?