sjukheter och stress och glädje.

I torsdags satt jag på campusbussen. Jag hade feber och en sömnbrist som låg över det normala på skalan. Stressnivån för uppsatsern var skyhög och jag var påväg till vår statistiklärare med en nervös förväntan om att han kanske skulle säga att jag tänkt ut rätt sätt att räkna på intrabedömarreliabiliteten i vår studie. Inte visste jag att jag skulle få spendera helgen med att först torka kräks och sedan kräkas själv, men jag hade mina aningar.
Jag tittade ut över östgötaslätten från bussfönstret och en tanke slog mig. Så jävla odeppig jag är! Jag är inte deppig nånstans. Likagärna som jag skulle kunna frustrera sönder mig av stress och sjukdomar och vinter så är jag tamefan glad. Jag undrar om alla dessa vinterdeppighetsperioder som jag alltid haft annars berott på nån slags saknad. Av nåt som liksom är påriktigt och meningsfullt. Kanske. Eller så är det bara fysiologiskt. Att graviditeten liksom ställde om mina hormoner på nåt sätt så att jag inte deppar ihop lika mycket. Vem vet. Glad är jag i alla fall. Och tacksam. Snudd på religös.