måndag 30 november 2009

nån slags vardag.

Två veckor fyller Vilhelm idag, dvs en halv månad och nånting som liknar en vardag börjar så sakteliga ta form. Jag gillar den här vardagen. Det är liksom bara vi två och inte så mycket andra måsten. Iochförsig ska vi till bvc imorn klockan nio, vilket inte känns så lockande eftersom det kommer sabba våra morgonrutiner och samma sak på fredag så ska vi på hörselkontroll 8.30. Men ja tror inte jag ska klaga. Det är faktiskt himla bra att man håller koll på de små så de växer bra och hör som dom ska. Dessutom handlar det om sammanlagt kanske en timma som är uppbokad denna vecka..

Idag har vi varit ute å gått med tant Emma och fått ett jättefint badlakan som vi sedan invigde när Vilhelm fick sitt livs andra bad. Det första badet var inte så populärt eftersom humöret inte var på topp redan innan men denna gången gick det bättre och han plaskade i baljan och såg mycket nöjd ut med livet.

Vi har också sovit en lång välbehövlig eftermiddagslur och just nu har Vilhelm kvalitetstid med sin far, som förövrigt just nu är inne i tentaperioden från helvetet. Stackarn.

Efter ett par veckor så börjar allting liksom sjunka in. De värsta hormonomställningen är nu genomförd och jag gråter nog bara kanske två gånger per dag nu till fåniga serier som extrem home makover eller oprah, eller bara för att min pöjk är så fin och jag har börjat vänja mig vid de nya sov - och ätvanorna Det är konstigt hur man anpassar sig fort. Dessutom har jag inte lika ont längre och jag har börjat få upp min normala gånghastighet och kan överlåta vagnkörande till nån annan utan att falla ihop för att jag inte har något stöd. Snart ska jag även ta tag i projekt läramigbaka och bjuda alla mina vänner på fika. Men det kanske dröjer ett tag. Änsålänge så tar jag mest dagen som den kommer. Något jag inte gjort sedan jag var arbetslös året efter gymnasiet. Men på nåt sätt känns den här tiden lite mer konstruktivt spenderad..

måndag 23 november 2009

en vecka..

Idag fyller Vilhelm en vecka. Jag sitter här och tittar på hur han förnöjt undersöker allt i rummet från sin babysitter medans han knådar sina små händer. Jag undrar ifall jag nånsin kommer förstå att han verkligen legat i min mage och att min kropp närt upp honom och fött ut honom. Jag älskar min kropp! Att föda barn är verkligen det häftigaste jag varit med om. Att känna hur kroppen bara tar över och att lära sig hantera smärtan och behålla lugnet och samtidigt använda alla krafter som man har plus lite till för att sedan få världens bästa belöning är helt obeskrivligt. Sedan hade jag otrolig tur också eftersom det hela gick relativt fort och ryggbedövningen tog bra och att jag gillade lustgasen och hade världens bästa barnmorska och inte gick sönder så himla mycket. Dessutom hade jag världens bästa Micke vid min sida hela tiden och han var helt fantastisk på at stödja och peppa mig! Det som var värst var nästan att bli bedövad efteråt för att bli sydd.
Efter att han föddes hade Vilhelm lite svårt att få igång sin andning. Han rosslade och skrek inte så mycket så en läkare kom och Micke följde med Vilhelm ner till Neoatalen där han fick syrgas tills andningen kommit igång. Det var förstås hemskt att ligga kvar på förlossninsrummet och bli sydd och ha ont som fan medan mina pojkar försvann iväg och jag inte hade en aning om hur det stod till med min lilla bebis. Men på nåt sett hann jag aldrig riktigt börja oroa mig ordentligt. Det kan visseligen ha berott på att jag dränkte ansiktet i lustgasmasken i typ en timma. Några timmar senare fick Micke i alla fall köra ner mig i rullstol till neonatalen och jag fick för första gången se min fina son påriktigt. Han låg och sov och hade en slang i näsan och såg så ynklig ut så jag bara grät. Men sen kom läkaren och sa att han andades helt själv och att jag fick hålla honom om jag ville. Underbara stund. Vi satt där tills jag höll på att svimma av trötthet och sedan fick jag åka upp till bb och sova. Det blev en lång natt men dagen efter fick Vilhelm äntligen bli utskriven från neo och komma och vara hos oss. Jag var rätt svag och jävligt skakig på benen ett par dagar efter förlossningen och det kändes som att jag skulle svimma varje gång jag ställde mig upp. Men på torsdagmorgon, tre dagar efter att han föddes fick vi i alla fall komma hem och just nu blir jag piggare och piggare för varje dag. Men jag springer inga maraton om man säger så..

Vilhelm då. Han är verkligen en snäll bebis. Han äter när han ska, bajsar när han ska och sover på nätterna (när han inte vill ha mat förstås). Jag trodde verkligen det här skulle vara mycket svårare. Men men. Han är ju bara en vecka och jag antar att det kommer tider då han inte kommer vara såhär änglalik. Men just nu kan jag ju inget annat än glädjas åt det.


Dessutom tror jag han har världsrekord i att vara söt.

Sedan vill jag bara säga att det där med hur mycket man älskar sina barn verkligen inte är överdrivet. Det är som att det kommer innifrån nånstans. Jag skulle verkligen göra vad som helst för det här lilla livet och den otroliga kärlek jag känner för honom är något jag aldrig kännt förut.

Ni får ursäkta mina dramatiska utlägg med det finns inget annat sätt jag kan utrycka mig på. Det är bara så otroligt.

torsdag 19 november 2009

det största

Finner liksom inga ord. Allt är bara för stort för att vara sant och börjar jag försöka formulera ihop nåt vackert så börjar jag stortjuta av sentimentalitet och glädje och allt som följer, så jag tänker bara lägga upp en bild på det finaste jag sett i hela mitt liv. Våran son. Vilhelm.

Född 16/9 -09 kl 17.35

lördag 14 november 2009

0 dagar kvar..

Så kom dagen man har väntat på i 8 månader... och vad händer? nada. Jag har ätit en halv ananas och ska snart göra iordning ingefärste eftersom det ska vara gamla husmorknep. Men ärligt talat så tvivlar jag på att det kommer hjälpa.. Tror nog att bebis tänker stanna några dagar till. Nu blir det till att sätta upp delmål. Mitt nästa delmål är den 17e. Bebisen ska vara ute innan den 17e. Altså på tisdag. Jag är ju inte känd för mitt tålamod men jag antar att jag ska ta detta som någon slags prövning. Livet innehåller ju tydligen sånt.

torsdag 12 november 2009

2 dagar kvar..

Jag tänker att om jag får spendera dagen till att sova så kan förlossningen börja inatt och så är knodden ute imorn. Det tycker jag är en bra plan. Det återstår bara att se ifall denne instämmer. Det är iochförsig fredag den 13e men det vet ju inte bebis om. Dessutom vore det rätt fräckt..

tisdag 10 november 2009

4 dagar kvar..

Billy tror att vi har köpt alla bebissaker till honom. Det tog oss ca en vecka att lära honom att barnsängen är förbjudet område. Sedan har jag hittat honom i denna, 3 ggr den senaste veckan.. Men jag orkar inte bråka med honom. Det är ju faktiskt himla göllit.

Förövrigt börjar jag bli rejält trött på att va gravid nu. Om bebis inte kommer ut inom den närmaste veckan så vet jag inte riktigt vad jag gör. Men ja hoppas att den är punktlig. Lördag skulle passa ganska bra. Så slipper micke missa så mycket i skolan. Det, eller imorn.

torsdag 5 november 2009

8 dagar kvar.

..om man inte räknar med idag och det tänker jag inte göra för dagen är nästan slut..
Jag gav blanka fan i tentan och har spenderat dagen degandes i söderköping tillsammans med pappa och bror och kollat på simpsons och ghost wisperer..
Dessutom fick jag en tid för provtagning imorse kl 09.00 så jag behövde inte ens tänka på att ha samvetskval för den oskrivna tentan. Jag var minsann duktig ändå och åkte till sjukhuset och blev stucken.

Känner mig fortfarande ungefär som en strandad val men på ett sätt känns det bra. Nu har jag verkligen på rikigt börjat se fram emot förlossningen. Jag har till och med hunnit bli lite uttråkad på att gå hemma och vänta. Även om jag fortfarande tycker att det är ganska skönt att få göra absolut ingenting utan att vara sjuk.. Några dagar till klarar jag nog av utan att börja klättra på väggarna. Dessutom är det några grejer jag skulle behöva göra. Några skåp som behöver rensas och några samtal som behöver göras. Till exempel till försäkringskassan och fråga varför mitt ärende inte är beslutat ännu fast att jag gick på "föräldraledighet" i måndags.

Jävla myndigheter.

jaja.. snart börjar vem vet mest och sen ligger Att angöra en brygga och väntar på oss. Tänker att den borde omvända Micke från hans HasseochTageogillande. Det är nämligen dagens mission.

tisdag 3 november 2009

10 dagar..

..kvar till bebis beräknade ankomstdag. Matmagen har lugna ner sig så just nu känns det som att den kommer stanna en vecka i alla fall. Men man vet aldrig. Är fortfaranade i valet och kvalet om huruvida jag ska gå på tentan på torsdag eller inte, men det känns onekligen inte särskillt lockande. Dessutom kommer jag i så fall att sabba en natts sömn med att behöva stiga upp i ottan och tänk om bäbis bestämmer sig för att komma ut samma dag.. Då skulle det kännas jävligt onödigt att inte vara utsövd pga duktighetskomplex.
I vilket fall känner jag mig lite smått otymplig för tillfället. Inget är liksom bekvämt och till och med mammakläderna sitter åt och är obekväma, varför jag går runt i mjukisbyxor och enorma t-shirts och känner mig otroligt het. Att dra paraleller till Gilbert Grapes morsa är fan ingen överdrift. Men som Jåsi sa, att det är nog meningen att man ska känna såhär. Annars skulle man ju kanske inte se fram emot förlossningen på samma sätt..

nä. nu får det bli lite soffa fram till lunch..