måndag 28 februari 2011

sjukheter och stress och glädje.

I torsdags satt jag på campusbussen. Jag hade feber och en sömnbrist som låg över det normala på skalan. Stressnivån för uppsatsern var skyhög och jag var påväg till vår statistiklärare med en nervös förväntan om att han kanske skulle säga att jag tänkt ut rätt sätt att räkna på intrabedömarreliabiliteten i vår studie. Inte visste jag att jag skulle få spendera helgen med att först torka kräks och sedan kräkas själv, men jag hade mina aningar.
Jag tittade ut över östgötaslätten från bussfönstret och en tanke slog mig. Så jävla odeppig jag är! Jag är inte deppig nånstans. Likagärna som jag skulle kunna frustrera sönder mig av stress och sjukdomar och vinter så är jag tamefan glad. Jag undrar om alla dessa vinterdeppighetsperioder som jag alltid haft annars berott på nån slags saknad. Av nåt som liksom är påriktigt och meningsfullt. Kanske. Eller så är det bara fysiologiskt. Att graviditeten liksom ställde om mina hormoner på nåt sätt så att jag inte deppar ihop lika mycket. Vem vet. Glad är jag i alla fall. Och tacksam. Snudd på religös.

fredag 11 februari 2011

tji fick jag..

..för att ha utropat vårens ankomst och köpt mig ett par pippinetta dojjor anpassade för barmark och minst 3 plusgrader. Snöstorm. Men jag ser det kanske mer som att vintern ger ifrån sig ett sista dödsskri nu när den känner att den håller på att besegras. Så är det nog. Dock strider detta uttalande lite mot mina principer då jag bestämt att det för mig är totalt meningslöst att klaga på väderlekar efter som det bara är som det är. Det är ungefär lika givande som att beklaga sig över att det är mörkt på natten.. eller hur fort tiden går.
Tråkigt är det i alla fall att stockholmsbesöket denna helg ser ut att bli inställt eftersom det råder trafikkaos i huvudstaden. Trafikkaos kan man klaga på. Vi råkar ju faktiskt bo på en breddgrad som tidvis drabbas av väder i form av snö och vind och då kan man ju tycka att trafiken borde kunna fungera ändå... Eller inte. Ibland tänker jag att vi är så himla bortskämda här att vi tycker att moder jords humör eller dagsform inte ska kunna påverka oss. Vi tycker att vi har rätt att vara skyddade från all yttre påverkan av väder vind, tempratur, askmoln, cykloner och vad det nu må vara. Men i själva verket är det inte vi som äger den här planeten utan planeten själv. Vi har bosatt oss på de mest otillgängliga platser och vi skräpar ner och förstör och fördärvar nästan alla platser vi sätter vår fot på. Och sen har vi mage att klaga på vädret.
Men, jag är inte bättre själv. Jag kan visst tycka att det är fruktansvärt mycket trevligare med 20 grader, vindstilla och sol än snöstorm, och visst har det hänt att jag svurigt mig blå av pinande vindar och bubbliga istrottoarer. Och jag tycker som sagt att det är jävligt trist när vädrets makter tvingar en att ändra helgplaner. Men i det stora hela.. Nej, det finns värre saker att klaga på. Som idiotiska diktatorer som vägrar att avgå när ett helt land kräver det till exempel.

lördag 5 februari 2011

Vår. Trots att snöblasket vällde ner och det blåste äckelvindar ute idag så känner jag det i hela kroppen. Det är vår. Min kropp reagerar nämligen på samma sätt vid den här tiden varje år. Jag blir askär. Inte för att jag är ickekär resten av året, men så här års blir jag liksom nykär. Det är himla trevligt men ibland undrar jag ifall Micke, som är mitt ständiga förälskelseobjekt, tror jag gått och blivit tokig. Jag är verkligen hur fjantig som helst. Till exempel så måste jag säga ca tvåhundra gånger om dagen hur fantastiskt vacker jag tycker att denne man är. Jag drömmer till och med om honom på natten fast att han är precis hos mig. Verkligen tonårslarv..
Men jag kanske också kan skratta mig hur lycklig som helst som hittat en person som jag kan bli så tokkär i så många gånger. Det kommer jag nog aldrig sluta med. Det jag skulle komma till var i alla fall att jag i och med detta tveklösa vårtecken nu deklarerar att det från och med idag är vår. tjjjjyyyyyyyssss min kära!

tisdag 18 januari 2011

saker

Ibland får jag dåligt samvete när jag tänker på att Vilhelm inte har ett eget rum. Jag tänker att det är symbolen för allt man vill ha när man är ett barn. Ett rum som är bara hans, fint dekorerat, och fullt med leksaker och bollar och en fin gunghäst. Helst en såndär gammal gunghäst som de på tivolin. Och sen ska rummet ha en fin tapet från 60talet och sånadärna gamla skolafficher så en liten barnsoffa fullproppad med gosedjur från fina barnaffärer eller retroleksaker som fyndats på loppisar eller antikaffärer... Gärna gula gardiner med blåa och röda ballonger som passar ihop med hans leksaksväska och så en såndär sjukt fin bobycar som jag såg i ett skyltfönster.
Sedan tänker jag en gång till.
Vem är det Egentligen som vill ha ett barnrum? Det är faktiskt inte Vilhelm som älskar att möblera, måla och fixa och styra. Jag tror nog inte Vilhelm skulle bli lyckligare om han hade sitt eget rum. Han skulle ändå bara leka med kastrullerna och vispen och han skulle ändå bara sova brevid mamma och pappa i storsängen. Vilhelm är nämligen inte ett stort fan av leksaker. Han är inte heller ett så stort fan av att vara själv. Det kommer nog en tid när han verkligen kommer behöva ett eget rum att kunna kalla sitt och få vara i själv utan att bli störd, men jag tror just nu att mamma och pappa behöver ett pluggrum mer än vad Ville behöver en egenzon. Mamman får helt enkelt ge utlopp för sin kreativitet genom något annat. Nytt hyllsystem kanske?

onsdag 29 december 2010

mellandagar

Har haft en fantastiskt fin ledighet i några fina dagar. Dessutom en ypperligt glad och frisk Vilhelm. Det gör liksom allt så härligt.
Nu är det mellandagar. Det är de dagarna man borde använda till saker man inte hunnit med. Typ att förstå multipel regression och z-test och fucking Zigman av allt - Gosh, jag skulle verkligen VERKLIGEN vilja förstå det här men jag är för seg i kolat, puckad i bollen, och totalt omotiverad just nu.. Nä, mellandagarna har istället gått åt till andra saker jag inte hunnit med under året. Som att köpa ny jacka, och joggingskor. Nu behöver jag inte se ut som en påskkärring längre och förhoppningsvis slipper jag mina så gått som konstanta vätskefyllda blåsor på tårna ,vilket är följden av att vägra inse att man faktiskt har större fötter nu än när man var 14. Statistiken kan vänta till nästa år. Annars mår vi prima här i storstaden. Vilar upp oss, och sparar cash. Vilket är mycket välbehövligt. Fin skit helt enkelt. Sitter och skriver detta på en dator fylld med gamla kort så jag tänkte se ifall jag kunde bjuda på nån goding.. hmmm..haha ja den här:

Från en annan ledighet i en annan tid, ett annat liv nästan, på en annan plats och på ett annat äventyr.

Nä hörni, god fortsättning och gott nytt och sånt. Nu tänker jag nog inte blogga mer i år.

måndag 29 november 2010

lägesrapport..

Att gå från mammaledighet och klättra på väggarna av rastlöshet till heltidsstuderande och samtidigt ha en hemmavarande bebis är verkligen en helomvändning och det kommer nog ta några månader innan jag börjar vänja mig vid att ha ett normalt liv. Ville klarade 3 halvdagars inskolning innan den första monsterförkylningen attackerade och han har nu vatt hemma sedan i torsdags. Har en känsla av att dagisinskolningen kommer att dröja till ja, april kanske, innan han kan börja gå på riktigt. Skolan hade vatt lugn om det inte var för allt ansvar som följer med min och Elinors nya bebis vid namn KANDIDATUPPSATTS. Det innebär en hel drös med trådar att hålla i och artiklar att läsa och statistik att förstå. Jag försöker hålla stressen på en männskligt nivå men kroppen säger ifrån med allt från munblåsor och spänningshuvudvärk till oregelbunden lingonvecka. Borde verkligen träna mer för att rent fysiologiskt hålla stresshormonerna i schack.. men när fan ska man hinna det? Ibland önskar jag att jag bara hade ett jobb. Vilket som helst. Nio till fem och sedan ledig. Vilken lycka!
Men, det är roligt också. Faktiskt! Jag gillar att tänka. Att styra upp saker och att skapa nåt. Kankse kan det här jobbet till och med bidra till något. Kanske publiceras. Vem vet? Och nu känns målet ändå rätt nära. Ett å ett halv år kvar tills jag kan skriva i telefonkatalogen: Linnéa Östling - Leg Logoped. Då kan vi flytta till Stockholm och bli vuxna. Eller nåt.

tisdag 16 november 2010

Ett helt år.

Kära Vilhelm. Jag önskar jag kunde ge dig allt i världen och lite till. För du har gett mig livet bara genom att finnas till. Aldrig kan jag återgälda dig för lyckan som griper tag i mig varge gång du ler. Men jag kommer alltid att försöka. Jag har gett dig den bästa pappa jag kan tänka mig och jag önskar att vi tillsammans kan ge dig självförtroende, tillit, kreativitet, glädje, trygghet och en tro på att livet är fantastiskt. Jag hoppas att vi också kan ge dig stöd och tröst när du behöver det. Idag är det ett år sedan du kom till världen. Ett helt fantastiskt år sedan som jag såg dina snälla ögon första gången. Jag förstår inte hur jag kunde leva utan dig. Jag älskar dig mer än du någonsin kan förstå.
/Mamma