kristider

Jag tror att jag genomgår en livskris. Eller i alla fall är på god väg in i en sådan. De senaste månaderna har jag kännt en så stor, jag vet inte vad jag ska kalla det, sorg kanske.. bitterhet.. över vad jag gjorde av min utbildning och varför jag inte tog mina drömmar på allvar.. Varför satsade jag inte helhjärtat på musiken? Varför försökte jag inte ens att lära mig fota ordentligt? Varför tag jag inte tag i saken och läste upp betygen så jag kunde bli vetrinär? Det är som att jag tänker att nu, när jag snart är färdig med min utbildning så väntar ett liv med ett yrke som jag liksom bara halkade in på.. Fastän jag vet att det kommer att passa mig helt utmärkt, och jag är säker på att jag kommer att trivas som fisken i vattnet. Egentligen. Dessutom vet jag att logopedyrket förenar ganska mycket av vad jag haft som drömmar i livet. Röst och språk liksom, det är ju lite av min grej. Dessutom kommer jag förmodligen kunna jobba med kids, typ världens bästa.  Jag tror egentligen inte att det handlar om min utbildning. Jag hade nog känt sammalikadant vad jag än hade valt för utbildning. Men i sommar är det liksom klart. - Det här blev du när du blev stor Linnéa - Du blev logoped. Punkt slut. Sen kommer jag aldrig kunna drömma mer om vad jag ska bli. Jag kommer aldrig mer kunna ha några storslagna planer om vad jag ska göra med mitt liv. Det är redan klart.

När jag ser på saken ur ett metaperspektiv så skrattar jag åt mig själv. Så himla typiskt livskrisigt! Ska du inte ta och raka av dig håret också? Backpacka i sydamerika ett tag? Nä..Det är så dumt hela grejen!