en vecka..

Idag fyller Vilhelm en vecka. Jag sitter här och tittar på hur han förnöjt undersöker allt i rummet från sin babysitter medans han knådar sina små händer. Jag undrar ifall jag nånsin kommer förstå att han verkligen legat i min mage och att min kropp närt upp honom och fött ut honom. Jag älskar min kropp! Att föda barn är verkligen det häftigaste jag varit med om. Att känna hur kroppen bara tar över och att lära sig hantera smärtan och behålla lugnet och samtidigt använda alla krafter som man har plus lite till för att sedan få världens bästa belöning är helt obeskrivligt. Sedan hade jag otrolig tur också eftersom det hela gick relativt fort och ryggbedövningen tog bra och att jag gillade lustgasen och hade världens bästa barnmorska och inte gick sönder så himla mycket. Dessutom hade jag världens bästa Micke vid min sida hela tiden och han var helt fantastisk på at stödja och peppa mig! Det som var värst var nästan att bli bedövad efteråt för att bli sydd.

Efter att han föddes hade Vilhelm lite svårt att få igång sin andning. Han rosslade och skrek inte så mycket så en läkare kom och Micke följde med Vilhelm ner till Neoatalen där han fick syrgas tills andningen kommit igång. Det var förstås hemskt att ligga kvar på förlossninsrummet och bli sydd och ha ont som fan medan mina pojkar försvann iväg och jag inte hade en aning om hur det stod till med min lilla bebis. Men på nåt sett hann jag aldrig riktigt börja oroa mig ordentligt. Det kan visseligen ha berott på att jag dränkte ansiktet i lustgasmasken i typ en timma. Några timmar senare fick Micke i alla fall köra ner mig i rullstol till neonatalen och jag fick för första gången se min fina son påriktigt. Han låg och sov och hade en slang i näsan och såg så ynklig ut så jag bara grät. Men sen kom läkaren och sa att han andades helt själv och att jag fick hålla honom om jag ville. Underbara stund. Vi satt där tills jag höll på att svimma av trötthet och sedan fick jag åka upp till bb och sova. Det blev en lång natt men dagen efter fick Vilhelm äntligen bli utskriven från neo och komma och vara hos oss. Jag var rätt svag och jävligt skakig på benen ett par dagar efter förlossningen och det kändes som att jag skulle svimma varje gång jag ställde mig upp. Men på torsdagmorgon, tre dagar efter att han föddes fick vi i alla fall komma hem och just nu blir jag piggare och piggare för varje dag. Men jag springer inga maraton om man säger så..

Vilhelm då. Han är verkligen en snäll bebis. Han äter när han ska, bajsar när han ska och sover på nätterna (när han inte vill ha mat förstås). Jag trodde verkligen det här skulle vara mycket svårare. Men men. Han är ju bara en vecka och jag antar att det kommer tider då han inte kommer vara såhär änglalik. Men just nu kan jag ju inget annat än glädjas åt det.

Dessutom tror jag han har världsrekord i att vara söt.

Sedan vill jag bara säga att det där med hur mycket man älskar sina barn verkligen inte är överdrivet. Det är som att det kommer innifrån nånstans. Jag skulle verkligen göra vad som helst för det här lilla livet och den otroliga kärlek jag känner för honom är något jag aldrig kännt förut.

Ni får ursäkta mina dramatiska utlägg med det finns inget annat sätt jag kan utrycka mig på. Det är bara så otroligt.