onsdag 14 oktober 2009

lilla hjärtat

Har precis kommit hem från ett ca 2 timmars-besök hos barnmorskan. Allt var i sin ordning till slut men ett tag där blev jag varse om hur mycket det lilla krypet i magen betyder.
Jag har nämligen haft klåda på händer och fötter och ja, typ hela kropen de senaste veckorna och googlar man på klåda och graviditet så får man upp ett tillstånd som kallas Hepatos. Det är för det mest helt ofarligt men kan i värsta fall betyda att man vill sätta igång förlossningen i förväg.. Fråga mig inte varför. Det har nåt med levern att göra. I alla fall. Jag nämde min klåda för barnmorskan och hon tyckte att vi skulle göra en kurva, dvs lyssna på barnets hjärtljud under en 20minutersperiod för att sedan utvärdera. Det gjorde vi och sedan försvann barnmorskan till doktorn med pappret med alla värdena på in till doktorn. Vi är hittils ganska lugna och väntar bara på att få gå hem.. Typ en kvart senare kommer barnmorskan ut och säger att doktorn visst vill göra om kurvan med detsamma uppe på förlossningen.. Min puls stiger då till ungefär det tredubbla men jag spelar cool och vi vandrar upp för att gå in på ett förlossningsrum där jag blev uppkommlad till en annan hjärtljuds/sammandragningsmätare i 20 minuter till.. Under de 20 minutrarna hade jag stenkoll på bäbis hjärtljud och mina magspänningar och tolkade minsta lilla förändring som jordens undergång. Tänkte att de snart skulle komma in och sätta igång förlossningen eller akutsnitta mig eller säga att bäbis har ojämna hjärtljud och att allt skulle vara fel och att det nog var kört allting. (det är inte klokt hur mycket man hinner skräma upp sig själv på 20 minuter). Micke var snäll och höll mig i handen och sa att allt säkert var bra hela tiden och till slut kom barnmorskan in och sa att bäbis mår jättebra och att allt lät så himla fint! Genast kände jag mig 20 kg lättare och höll på att börja lipa... PUUUH!
I alla fall så väntar nu några leverprover på fredag och sen får vi se vad som händer. Men bäbis verkar i alla fall må bra och jag tror inte att det är någon fara med oss..
Ser man det från den ljusa sidan så har jag i alla fall sett hur förlossningsavdelningen ser ut. Alltid nåt.

tisdag 6 oktober 2009

sista veckorna..

Känns som att jag kanske tog mig vatten över huvudet när jag bestämde mig för att gå kvar i skolan tills en vecka innan förlossningen (om ens det). Just nu är min motivtion till studier lägre än någonsin. Det går liksom inte att vara elefantstor, hundra grader varm, skittrött och samtidigt sjukt förväntasfull över något som kommer bli det största som hänt i ens liv, och samtidigt försöka få in ny information i huvet. Det är stört omöjligt.
Jag borde kanske försöka se det från den ljusa sidan. Jag kommer att ha jobbat av basgruppsarbete och arbetsplatsbesöksuppgiften och en workshop och sen har jag ett helt år på mig att klara en tenta, fixa 3 veckors praktik och göra några temadagar. Men just nu tycker jag stundvis enormt synd om mig själv som måste vara koncentrerad på saker som känns så avlägsna i flera veckor till när jag helst av allt bara vill vara ledig, simma, yoga, gå långa promenader, och förbereda mig mentalt för livets största förändring.

38 dagar kvar.

onsdag 30 september 2009

idag har bäbis hicka och övar breakdance i min mage skulle jag tro..
Jag vet jag borde inte räkna men jag kan inte låta bli: 44 dagar kvar.

måndag 28 september 2009

folk!

Altså jag vet inte ifall det har med magen att göra men folk verkar tro att jag är en såndär människa som man bara helt spontant pratar med även om man inte har något vettigt att säga. Detta har hänt tre ggr senaste veckan. Först var det en gubbe som vid busshållplatsen i tisdags kom fram och sa jättehögt i ett misslyckat försök till konversation:
- KAN DU INTE TROLLA FRAM EN BUSS??!
Jag mest gav honom vadärdetförfelpådej-minen och vände mig om. Ett par dagar senare gick jag in i affären och handlade och upptäckte att en ny stjärna har börjat jobba på coop nära. Det hela börjde hlt oskyldigt när han sa grattis i förskott å pekade på magen. Sen började han prata på som fan och frågade vad jag gjorde och om jag fortfarande jobbade och hur lång tid jag hade kvar och jag fick höra att jag minsann såg stor ut för att ha över en månad kvar och att det var märkligt att jag fortfarande jobbade och blablabla... Jag fick inte tyst på han. Hade lust att säga åt han att jag tametusan inte var handikappad utan bara gravid och att jag inte alls är så stor för att vara i 8e månaden och att han minsann inte kunde veta ett skit om graviditeter och hur länge man ska jobba eftersom han var på sin höjd 18 bast och socialt missanpassad. Men det gjorde jag inte utan svarade snällt på alla frågor och gick därifrån och surade hemma istället.
I alla fall. Så idag när jag gick av bussen och skulle låsa upp min cykel kommer det ett till praktpucko och flinar och säger:
- ÖÖÖHH SÅ DU GILLAR LILA ELLER? HAHA (Det ska tilläggas att jag hade en lila kjol och så är min cykel lila )
- mm säger jag och och cyklar därifrån medans jag hör snubben säga -haha ah ja ser det..

Och vad ville han säga med det?

Jag förstår inte. Varför måste de prata med mig för?? är det som att så fort man blir gravid försväntas att vara trevlig och social. Jag har ingen lust att prata med främmlingar. ALLS. Jag skulle aldrig börja prata med folk jag inte kände på något av de ovan nämna sätten. Det mest sjuka är ju att alla har gjort det i försök att starta konversationer och vara trevliga på nåt sätt..

Någon som har några svar?

lördag 26 september 2009

sista helgen

ja, imorn är det sista dagen på jobbet för i år. Kanske för alltid. Jag borde kanske känna någon form av separationsångest men just nu tycker jag bara att det ska bli otroligt skönt att vara ledig på helgerna. Jag har nämligen inte varigt ledig (med ledig menar jag ouppbokad) på helgerna sedan i maj. De helger som jag varit jobbfri under (ca 4 st) sedan maj har varigt helt uppbokade med saker jag ska göra och människor jag ska träffa. Missförstå mig rätt. Det är inte som att jag ångrar allt trevligt man har gjort men just nu känner jag att min kropp bara skriker efter att få dagar när jag får sova hur länge jag vill, äta 3-timmarsfrukkost och gå långpromenader eller bara göra va fan jag vill. Är så trött på att ha planerat varenda jävla dag och ha uppgifter att göra precis hela tiden... Dessutom kräver min kropp numera något mer energi än för några månader sedan och det krävs inte mycket för att jag ska ta slut.. Det kommer den sannoligt även att göra ikväll när jag kommit hem från jobbet och jag tror att det kommer resultera i att det inte blir så mycket kulturnattande för min del, vilket känns jävligt trist. Men det kan jag faktiskt skylla Billy för. Han spenderade nämligen halva natten med att skrika och krafsa på min sovrumsdörr av någon outgrundelig anledning. Jävla katt. Det var nära att jag stängde ut han på balkongen. Men istället låg jag och hade dåligt samvete för att jag tänke elaka tankar om min sällskapssjuka kattfan missade därmed ca 4 timmars sömn.. Var tvungen att dricka varm mjölk och titta på tvshop för att kunna somna igen.. urs.
Just nu är jag för trött för att knyta ihop det här konstiga inlägget på nåt snyggt sätt så det tänker jag skita i och bara abryta såhär abrupt.

fredag 11 september 2009

tjockis

Jag tror att jag skulle kunna vara gravid resten av livet. Dels så beror förstås min inställning till detta på att jag mått så oförskämt bra under hela tiden. För att vara helt ärlig så tror jag inte jag nånsin mått så bra innan. Iofs tror jag att mycket har med att göra att jag äter ordentligt, ser till att sova på nätterna och ger fan i alkohol, kaffe och nikotin.
Men det bästa med att vara gravid är nog alla människor runt omkring än som behandlar en lite sådär extra bra hela tiden. Man får till exempel alltid sitta fram i bilar, blir alltid erbjuden bärhjälp och folk öppnar till och med dörrar för en. Dessutom är alla sevicemänniskor, extra trevliga. Sen jag fått mage har till exempel hemköpstjejjerna börjat fråga hur jag mår när jag kommer och handlar och tjejjen på coop som alltid varit så butter innan sken plötsligt upp häromdagen när hon såg mig och sa att hon också tyckte att tranbärsdrickan var dyr men att man får tänka på att det är bra för bäbisen. Underförstått menade hon förstås att jag var duktig som tog hand om mig å magen. Jag gillart i alla fall. Man känner sig liksom så speciell hela tiden och fast att jag gått upp 13 kg vid det här laget så känner jag mig också för det mästa rätt snygg. Lite svårt att förstå att det bara är 9 veckor kvar nu bara. gosh

onsdag 2 september 2009

sexologi..

Läser för tillfället sexologi tillsammans med läkare sjuksköterskor, medecinska biologer och sjukgymnaster i kursen Hälsa Etik och Lärande 2, ett förövrigt mkt typiskt namn på en flumkurs på Hälsouniversitetet och ett försök att integrera vårdutbildningarna med varandra. Sexologi känns visseligen som ett relevant ämne för människor som arbetar inom större delen av vården och kommer komma i kontakt med människor med sexuella problem och liknande. Nu är det knappast ett ämne som logopeder kommer i kontakt med. En anledning till att jag valt denna utbildning är ju att man slipper komma i kontakt med människors äckliga sidor. Jag menar, vi sysslar med Röst Tal och Språk.. Hur ofta kommer man till Logopeden och säger att man har erektionsproblem? Möjligvis om man drabbats av touretts syndrom . - Nä! detta känns bara helt åthelvete onödigt.. Ändå måste jag göra skiten, jag måste till exempel hitta på ett rollspel på temat hur ett samtal med en patient om sex skulle kunna gå till.. Ja. juste. Rollspel. om Sex. På Logopedutbildningen. VARFÖR???
För närvarande känns det inte som en universitetsutbildning jag går på utan snarare ett misslyckat försök till att upprepa högstadiets sexualundervisning på avancerad nivå. Helt utan syfte.. bajs.